Hysteriskt stressade morgnar och eftermiddagar.
Alldeles för korta kvällar och helger.
Disk, mat och tvätt.
Hinner inget annat.
Mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man åker hem.
Även om jag känner mig deppig för att jag tex inte har tid till att träna ett par gånger i veckan, tapetsera det där som jag tänkt eller städa ur kylskåpet oftare så är jag nöjd med att jag sätter barnen i första rummet.
Känner ibland paniken stiga över att livet bara rusar förbi, när skall man hinna njuta? När barnen är stora?
Jag verkligen verkligen avskyr att behöva jobba så mycket!
Det känns ju som att man lever för att jobba och inte som att man jobbar för att kunna leva!
Jag läste just ett tänkvärt svar till en mamma som frågade om hjälp för att hon inte hann med hälften av det hon hade önskat om kvällarna eftersom barnen inte somnade i tid:
"Visst är det så att man med tre små barn i prinicip kan glömma allt vad egen tid heter. Kan man någon gång hitta någon sådan måste det betraktas som en tillfällighet att fånga i flykten. Tiden med småbarn är ack så kort i ett helt livsperspektiv men kan kännas väldigt lång när man befinner sig mitt i ruschen med lämning, jobb, hämtning och allt, allt och allt som behöver göras i ett hem.
Med livets gång som perspektiv på det som var och är får man viss distans och förstår att prioritera. Allt kan egentligen vänta – allt utom barnen och deras behov. Ju mindre barn man har desto svårare är det att skjuta upp deras behovstillfredsställelse. Man måste helt enkelt vara där för dem och inte är man utbytbar heller vilket man förstås kan önska ibland...."
Så sant. Trevlig omväxling att läsa istället för all präktighet man annars läser om småbarnsfamiljer med välstädade hus, massvis med aktiviteter, pyssel, galej och annat.
Men ikväll blir det fredagsmys!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar